Jag och min dotter Elsa går förbi Domkyrkan. Elsa, som är 2,5 år, utropar: - Titta, kyrkan! Elsas kyrka! Elsa brukar leka i barnhörnan i gudstjänsten på söndagarna. Jag svarar: - Ja, det är Domkyrkan.

Elsa fortsätter: - Hur mår kyrkan? Jag (lite förvånat): – Å, hon mår bra, tror jag. Elsa: - Vad gör kyrkan? Jag: - Hon tar emot människor som vill tända ljus, be till Gud, sjunga, leka. När vi gått en bit förbi Domkyrkan hör vi att kyrkklockorna slår. Elsa: - Kyrkan säger, ding, dång… ding, dång…. ding, dång…

Elsa älskar Domkyrkan. Den är lika självklart hennes kyrka som att gula huset som hon bor i är Elsas hus. I kyrkan får man leka och busa med Mari i barnhörnan. Man får lyssna på den lite läskiga men mäktiga orgeln. Man får träffa gudmödrar som predikar i predikstolen, sjunger från läktaren eller som kommer och modellerar till barnens pysselbord. Man får träffa andra barn och springa upp och ner för rullstolsrampen (det tycker de vuxna har för mycket ljud). Man får leka med små träfigurer och små tygbitar som Mari visar under barnpredikan. Man får titta på kattspåren i kyrkgolvet och gunga på lammgungstolen i Agricolakapellet. Och som pricket på i:et så får man dricka saft och äta kex eller chips i sakristian under kyrkkaffet. 

Elsa tycker att hennes mamma har konstiga kläder när hon jobbar men är nog ändå samma trygga mamma. De andra vuxna i kyrkan tittar så vänligt och intresserat på Elsa att hon ibland måste burra in sitt huvud i en trygg mammaaxel. Ibland vill de andra vuxna också leka med Elsa och då är det lika roligt som på ett födelsedagskalas (eller synttärijuhla som Elsa säger).

Det värsta är när man måste gå hem. Då kan man få ett utbrott så det ekar i kyrkvalven. Fastän vi säger att vi kommer snart till kyrkan igen är det svårt att bli tröstad när klockan är två och dagsömnen försenad. Elsa vill ännu leka, springa, busa och höra när kyrkan säger ding, dång… ding, dång… ding, dång…

Ett av målen med Domkyrkans renovering är att människor i alla åldrar ska känna sig hemma i kyrkan. Att allt fler ska känna att Domkyrkan är deras kyrka, en kyrka som man får uppleva med alla sinnen. Att det ska finnas utrymme (och tillräckligt med ljudisolering) för både bön och lek, tystnad och dans, andakt och körsång.

Mia Bäck
Kyrkoherde i Åbo svenska församling