Åbo domkyrkans historia i korthet

Domkyrkans 700-åriga historia återspeglar Finlands folks öden under seklernas gång. Åbo domkyrka anses vara Finlands mest värdefulla byggnadshistoriska minnesmärke. Byggandet av kyrkan pågick i många etapper, ända till 1800-talets första decennier. Den mest genomgripande förändringen genomgick kyrkobyggnaden under 1400-1500-talen. Inredningen är huvudsakligen från tiden efter Åbo brand (1827).

Domkyrkans byggnadshistoria

Då Åbo på 1200-talet blivit landets viktigaste handelsplats beslöt man flytta det finländska stiftets biskopssäte från Korois vid Aura ås västra strand till Åbo, som låg på östra åstranden närmare havet. På Unikankare (Sömnens kulle), byggdes en kyrka av sten på den tidigare träkyrkans plats. Kyrkan stod färdig i slutet av 1200-talet och  invigdes år 1300 till domkyrka. Den nya katedralen helgades åt Jungfru Maria och Finlands skyddspatron S:t Henrik, vars reliker i samband med invigningen flyttades från Nousis till Åbo. 

Den nyinvigda domkyrkan var betydligt mindre än dagens kyrka. Den östra gavelväggen fanns på den nuvarande predikstolens plats. I början av 1400-talet byggdes ett nytt högkor. De åttkantiga med tegel dekorerade gotiska pelare som reser sig framme i domkyrkan, härstammar från detta kor. Högaltaret placerades framför det sista pelarparet i det nya högkoret. År 1649 flyttades altaret till sin nuvarande plats, det medeltida Allhelgonakapellet. På 1400-talet utvidgades kyrkan på bredden genom att en rad kapell anlades längs södra och norra långväggen. I kapellen placerades helgonaltaren, som vid medeltidens slut var fyrtiotvå till antalet. På 1470-talet höjdes mittskeppets valv till sin nuvarande nivå, 24 meter. Det lika höga Allhelgonakapellet längst i öster invigdes år 1485. Sedan dess har domkyrkan i stort sett haft den form som den alltjämt har i dag.

Däremot har kyrkans torn skadats av bränder och byggts om flera gånger. Den svåraste eldsvådan var Åbo brand, som år 1827 förstörde största delen av staden samt domkyrkans interiör och torn. Det nuvarande tornet, som tillkom efter branden, ritades av den kända arkitekten Carl Ludvig Engel. Tornet, som reser sig 101 meter över havet, har blivit en symbol både för Åbo domkyrka och Åbo stad. 

Största delen av domkyrkans nuvarande inredning är från åren efter Åbo brand. Altartavlan, som föreställer Kristi förklaring, är målad år 1836 i Sverige av hovmålaren Fredrik Westin. Altaruppsatsen i nygotisk stil är ritad av den svenska arkitekten C.G. Blom Carlsson och predikstolen av C.L. Engel. De fresker som pryder högkorets väggar och tak, är målade åren 1850-1854 av hovmålaren Wilhelm Robert Ekman, som ses som den finländska målarkonstens upphovsman. Ekmans fresker i romantisk stil har som motiv några händelser i Jesu liv samt två kyrkohistoriska scener. Den ena föreställer biskop Henrik döpande finnar vid Kuppis källa. I den andra scenen överräcker Mikael Agricola sin finska översättning av Nya testamentet till konung Gustav Vasa. 

Domkyrkans medeltida kapell, ursprungligen avsedda för helgonaltaren, blev efter reformationen gravkor för ståndspersoner. Seden att begrava under kyrkgolvet var allmän långt in på 1700-talet. Därför kan man runtom i domkyrkan se gravstenar och gravmonument över bemärkta personer. 

Av medeltidens märkesmän har biskoparna Hemming, Magnus Tavast, Olaus Magni, Konrad Bitz och Magnus Stiernkors fått sin sista viloplats i Åbo domkyrka. Knut Posse, hövitsman på Viborgs slott och berömd för den så kallade Viborgska smällen, är också begraven i domkyrkan. Isak Rothovius och de tre Gezelierna hör till de biskopar, som på 1600- och 1700-talet begravdes i domkyrkan. I sidokapellen finns gravmonument över flera kända fältherrar från trettioåriga kriget: Torsten Stålhandske, Åke Tott och Evert Horn. Domkyrkans mest kända gravmonument är Karin Månsdotters sarkofag i Kankas kapell. Efter sin makes Erik XIV:s död levde Karin i Finland och blev år 1613 begraven i Åbo domkyrka. De färggranna glasmålningarna i kapellen på kyrkans norra sida är gjorda på 1870-talet av konstnären Wladimir Swertschkoff. 

Åbo domkyrka har under sina sju sekler drabbats av hårda öden. Flera av kyrkans värdeföremål har bortrövats i krig eller förstörts av eldsvådor. En del värdefulla inventarier har dock bevarats och kan i dag beskådas i Domkyrkomuseet på kyrkans södra läktare. Domkyrkan genomgick en grundlig upprustning åren 1974-1979, då den bland annat fick modern teknisk utrustning. Med undantag för den adertonhundratalsinteriör som tillkom efter den stora branden, är Åbo domkyrka till sin grundprägel en medeltida katedral.

Den katolska tiden 1300-1500

När man mot slutet av 1200-talet började bygga en stenkyrka på Sömnens kulle, var Åbo stad ännu ett mycket litet samhälle runt kyrkan. Kyrkan vigdes till domkyrka år 1300 och samtidigt flyttades biskopssätet från Korois till Åbo stad. Domkyrkan helgades åt Jungfru Maria och till skyddspatron fick den Finlands förste biskop Sankt Henrik. Under medeltidens sekler fick kyrkan flera helgonkapell som senare gjordes om till gravkor. Innan 1500-talet gick in hade Domkyrkan i stort sett fått sin nuvarande form.

Magnus Tavast

Magnus II Tavast var biskop i Åbo i närmare fyrtio år, 1412 - 1450. Han lät bygga ut och inreda Domkyrkan, och inrättade b.a. Helga Lekamens kapell (nuvarande Tavastska kapellet). Under hans tid började man i Åbo utöva Helga Lekamens kult, och Magnus själv ledde dagligen morgonsång, vesper och kompletorium i kapellet. Om kapellets prakt vittnar idag det smidda järnskrank som biskopen donerade år 1425 och vars like inte finns i Norden. Det torde vara Domkyrkans mest värdefulla enskilda föremål.

Biskop Hemming

Den sista stora katolska högtiden, biskop Hemmings saligförklaring, firades i Domkyrkan år 1514. Då flyttades Hemmings reliker till ett relikskrin snidat av Åbomästare. Salige Hemming var den tolfte Åbobiskopen och han verkade kring mitten av 1300-talet. En person som förklarats salig kunde vördas lokalt. Saligförklaringen var ett steg mot helgonförklaring. Men tiden höll på att löpa ut, reformationen kom emellan och Hemming blev aldrig ett helgon.

Reformationstiden 1527 - 1599

Det gick ingalunda i en handvändning att genomföra reformationen i Finland. Ungefär sju decennier tog det att inpränta den lutherska läran här. Luthers reformationstankar nådde Finland via katedralskolan i Åbo. Kung Gustav Vasa insåg att det Luther lärde om den världsliga överheten gav staten en möjlighet att resa sig mot påveväldet och få hand om kyrkans egendom och skatteintäkter. Präster som predikade reformation ville få till stånd en snabb förändring, men för folkets skull avancerade Gustav Vasa långsamt. Sverige-Finlands kontakter med påvestolen bröts dock redan år 1523.

De katolska traditionerna gallrades bort litet i sänder. Kyrkosången förändrades. Den första mässan på svenska förrättades i Domkyrkan år 1536. Domkyrkans 42 helgonaltaren togs ur bruk och helgonbilder och skulpturer lagrades i sakristian. I stället för mässor som firats vid de olika altarena koncentrerades gudstjänsten nu till huvudaltaret och predikstolen. Domkyrkan försågs med timrade bänkar för kyrkfolket. Sidokapellen förvandlades till gravkor. Domkyrkans egendom övertogs av staten. En av kyrkans stora klockor fördes till Stockholm som klockskatt. Dominikanklostret i Åbo brann ner år 1537 och blev aldrig iståndsatt. Kronan övertog Domkyrkans konton.

Mikael Agricola och det finska språket

Mikael Agricola som hade studerat teologi i Wittenberg, blev år 1539 rektor för katedralskolan i Åbo. På tio år åstadkom Agricola, det finska skriftspråkets fader, en lång rad finska verk och översättningar: ABCkiria (ABC-bok och katekes), Rucouskiria Bibliasta, Se Wsi Testamenti, Käsikiria Castesta ja muista Christikunnan Menoista, Messu eli Herran Echtolinen, Se Meiden Herran Jesusen Christusen Pina (Kristi lidandes historia), Dauidin Psaltari, Weisut ia Ennustoxet Mosesen Laista ia Prophetista Wloshaetut samt Ne Prophetat. Med hjälp av Agricolas översättningar kunde varje församlingspräst nu förrätta mässa på finska.

År 1593 omfattades den lutherska läran slutgiltigt i Sverige, och den katolska tiden gick ut  med Klubbekrigets tumult år 1599.

Stormaktstiden på 1600-talet

Erik XIV, son till Gustav Vasa, blev år 1560 kung över Sverige och Finland. Han förälskade sig i Karin, dotter till Magnus, en korpral som tjänade i Eriks här.  År 1568 blev hon krönt till drottning, men samma år fråntogs Erik makten, och han och Karin levde flera år i fångenskap. Först år 1570 då Erik hade dött, förgiftad av sin bror, blev den då 26-åriga Karin frigiven. Hennes svåger, kung Johan III gav henne Liuksiala gård och där levde hon sedan i 35 år.

Karin Månsdotter var blid, vacker och älskad av folket. Till och med Klubbekrigets anförare Jaakko Ilkkas illaberyktade krigare lät bli att plundra hennes gård. Karin Månsdotter dog år 1612 och lades i familjegraven i det Tottska kapellet. Till sarkofagen i Kankas kapell mittemot flyttades hennes kvarlevor först år 1867.

1600-talets Sverige-Finland präglades av krig. I Tyskland rasade 30-åriga kriget i vilket Sverige var aktiv part. Samtidigt utkämpades strider också på östfronten. Många krigshjältar fick gravplats i Domkyrkan. I Tavastska kapellet vilar Evert Horn och Samuel Cockburn som stred på östfronten.

I Tyskland stred bl.a. en grupp finska hakkapeliter för land och protestantisk tro. I Domkyrkan ligger Åke Tott, kallad ”snöplogen från Norden”, och den mest legendariska anföraren för hakkapeliterna, Torsten Stålhandske, som fenomenalt avancerade från väpnare till kavallerigeneral och var med om 30-åriga krigets alla avgörande strider. De fruktade hakkapeliterna var legosoldater som fått namn efter sin rätlinjiga stridsteknik med stridsropet “hakkaa päälle!” (“Hugg in!”). Än i dag kan man få höra det ropet på arenor där finnar sporras till prestationer.

Domkyrkan efter Åbo brand år 1827

Om man från Domkyrkotorget skärskådar tornets mittparti, kan man skönja några förkolnade tegelstenar. De är minnen av Åbo brand 4-5.9.1827. Branden, som började på Aningaisbacken väster om ån, förstörde på 20 timmar 780 av stadens 1126 gårdar. Inalles 2500 hem brann ner. Domkyrkan fattade eld strax efter klockan tolv på natten. Det sägs att tornet brann som en jättelik fackla tills det dånande störtade samman. Det mesta av inredningen, porträtt och släktvapen gick förlorade. Spår av branden kan alltjämt ses i de förkolnade altarskåpen. De enda bevarade föremålen hade låsts in i den gamla sakristian. Bland dem fanns biskop Hemmings relikskrin, de medeltida helgonskulpturerna och det sorgekväde som präntats till Karin Månsdotters begravning. En tidigare förödande eldsvåda hade härjat Domkyrkan år 1681. Vid tiden för Åbo brand lydde Finland sedan 1809 under Ryssland.

(Information skrivet av Lise-Lotte Hellberg, Riikka Kaisti, Aiju von Schöneman och Minna Vesanto)

Forskning om Domkyrkan på nätet på svenska

Nilsson, Bertil: Några anteckningar till frågan om Åbo domkyrkas invigning. Historisk Tidskrift för Finland, 2018. 
Knut Drake: Dateringsproblem i Åbo domkyrka. SKAS 3/2011.
Knut Drake: Kalkstenskonsolerna i Åbo domkyrkas sakristia. Hikuin 36, 2009.
Knut Drake: Åbo domkyrkas första murade sakristia. Hikuin 33, 2006. 
Knut Drake: Åbo domkyrka – ett fält för fortsatt forskning. Hikuin 30, 2003.

Mera länkar på finska och engelska såsom Åbo domkyrkas räkenskaper finns på sidan Apua tutkimuksiin (Hjälp för studier) här. Sidan är på finska, men länkar är på originalspråk.